Hey jealousy
Hur kan man få ångest av npgot som jag åt igår, som jag då inte fick ångest över?
Igår trodde jag att mingen skulle vara hemma, YES tänkte jag, ingen som tvingar i mig mat. kl 10 kommer mamma in och väcker mig "Gumman jag har gjort frukost!" Jag sätter mig upp i sängen, funderar på om jag ska snällt gå upp och äta frukost eller ligga kvar och starta världens bråk...Eftersom jag inte hade ätit speciellt mycket på 2 dagar hade jag varken ork eller lust att bråka, speciellt inte när man var så glad och uppåt. Jag gick upp åt frukost, hembakat bröd och mjölk(!) - ingen ångest för jag vart inte uppsväld eller tjock i spegelns alla vinklar.
Sen vart det lunch, tänkte inte äta ngt av den. Mamma är fortfarande lika glad och säger "vad duktig du är idag gumman" Måste hon göra så, måste hon få mig att få dåligt samvete? Vad jag än skulle gjort skulle jag må dåligt. Men fiskpinnarna och potatisen slank i. - ingen ångest.
Pappa kommer hem och har köpt en massa korsords och sodukotidningar..."för att du har varit så duktig idag, nu äter vi lite mellanmål eller hur" Dom har hittat min svaghet, dom vet vilka jävla knappar dom ska klicka på. Ett mellan mål bestående av yoghurt och flingor + en banan. - ingen ångest! Jag får nästan ångest för att jag inte får det xD
Men nu däremot har jag ångest som fan, har hoppat runt i ca 1 timme och dansat. Har inte ätit något än, hade faktiskt tänkt den men sn komer pappa ner och säger att "ja. imorgon ska vi till sjukhuset" jag känner hur panikågesten smygger sig på och jag känner hjärtat börjar slå i otakt, löligt va? Men det är så jag förknippar sjukhuset, en jävla massa ångest att behöver ställa sig i princip naken på en våg, det är fan väre en döden för mig.
Det är väl också just därför som ångesten kommer. Pappa kan ju iaf fetglömma att jag kommer äta, tills han sänger att jag aldrig mera behöver gå dit, då kommer jag börja äta. Och min pappa kommer inte ge sig, men jag är starkare. Jag vinner alltid i slutändan. Ni kan ju tänka er vilka bråk det har varit här hemma med både jag och pappa som båda vill något. Ingen ger sig på flera timmar, det är bara det att jag är mera känslokall, jag är självklar alltid skitledsen när vi har bråkat och vill bra krama honom och säga förlåt men jag gör det inte. Det är alltid han som kommer till mig och säger förlåt.
Jag antar att eftersom vi nyss bråkade blir det ingen stall för mig idag, men jag får väl dansa runt här hemma och stå upp hela dagen ist. Jag tänker vinna kampen mot pappa och jag tänker vinna kampen mot ätstörningarna, det är barra det att det sistnämda kommer ta sin lilla tid.
Igår trodde jag att mingen skulle vara hemma, YES tänkte jag, ingen som tvingar i mig mat. kl 10 kommer mamma in och väcker mig "Gumman jag har gjort frukost!" Jag sätter mig upp i sängen, funderar på om jag ska snällt gå upp och äta frukost eller ligga kvar och starta världens bråk...Eftersom jag inte hade ätit speciellt mycket på 2 dagar hade jag varken ork eller lust att bråka, speciellt inte när man var så glad och uppåt. Jag gick upp åt frukost, hembakat bröd och mjölk(!) - ingen ångest för jag vart inte uppsväld eller tjock i spegelns alla vinklar.
Sen vart det lunch, tänkte inte äta ngt av den. Mamma är fortfarande lika glad och säger "vad duktig du är idag gumman" Måste hon göra så, måste hon få mig att få dåligt samvete? Vad jag än skulle gjort skulle jag må dåligt. Men fiskpinnarna och potatisen slank i. - ingen ångest.
Pappa kommer hem och har köpt en massa korsords och sodukotidningar..."för att du har varit så duktig idag, nu äter vi lite mellanmål eller hur" Dom har hittat min svaghet, dom vet vilka jävla knappar dom ska klicka på. Ett mellan mål bestående av yoghurt och flingor + en banan. - ingen ångest! Jag får nästan ångest för att jag inte får det xD
Men nu däremot har jag ångest som fan, har hoppat runt i ca 1 timme och dansat. Har inte ätit något än, hade faktiskt tänkt den men sn komer pappa ner och säger att "ja. imorgon ska vi till sjukhuset" jag känner hur panikågesten smygger sig på och jag känner hjärtat börjar slå i otakt, löligt va? Men det är så jag förknippar sjukhuset, en jävla massa ångest att behöver ställa sig i princip naken på en våg, det är fan väre en döden för mig.
Det är väl också just därför som ångesten kommer. Pappa kan ju iaf fetglömma att jag kommer äta, tills han sänger att jag aldrig mera behöver gå dit, då kommer jag börja äta. Och min pappa kommer inte ge sig, men jag är starkare. Jag vinner alltid i slutändan. Ni kan ju tänka er vilka bråk det har varit här hemma med både jag och pappa som båda vill något. Ingen ger sig på flera timmar, det är bara det att jag är mera känslokall, jag är självklar alltid skitledsen när vi har bråkat och vill bra krama honom och säga förlåt men jag gör det inte. Det är alltid han som kommer till mig och säger förlåt.
Jag antar att eftersom vi nyss bråkade blir det ingen stall för mig idag, men jag får väl dansa runt här hemma och stå upp hela dagen ist. Jag tänker vinna kampen mot pappa och jag tänker vinna kampen mot ätstörningarna, det är barra det att det sistnämda kommer ta sin lilla tid.
Kommentarer
Trackback
