Jag känner mig hemsk
jag börjar fundera på om jag älskar min Bon för att hon är mitt skäl till motion och mitt gömställe när det pratas om mat, eller om jag älskar henne för att hon är min klippa i stormen? Det skrämme mig lite och får mig att inse hur sjuk jag kanske trots allt är.
Hästar är mitt liv, utan dom skulle jag vara förlorad. Utan dom skulle jag inte ens försöka, eller nej utan dom skulle jag inte finnas. Jag sålde min fd häst i sommras och det var då skiten började, om jag bara haft honom vid min sida hade det aldrig gått så här långt.
Nu är det Bon som gäller, hon har det sötaste huvudet du kan tänka dig och smart som få. Jag älskar henne för att hon är hon, inte för den motion hon ger mig, det är bara ett plus. Det är det ända jag vet säkert, det är det ända som den verkliga jag känner och har kontroll över. Tack och lov för att jag iaf finns kvar...
Jävla skit ätstörningar. Jag hatar att jag älskar dig.
