Im so cold!
Jag kan inte sova, jag bara ligger och känner på mig själv. Mår allmänt dåligt, försöker intalla mig själv att det är min sjukdom som börjar ta över nu. Jag är inte tjock, jag menar jag har inte ätit speciellt mycket på säkert mer än en vecka. Jag är inte small heller, jag menar allt dallrar när jag går...jävlajävla sjukdoms helvete, det värsta av allt är att jag älskar den ändå.
Jag fryser som om det vore - 30 grader här inne, jag är helt blå och har gåshud. Jag står upp vid datorn för att förbränna mer, jag vet inte ens vad jag skriver, allt blir osammanhängande. Jag är fan sjuk alltså.
Det värsta är att ingen kommer hända. Mamma och pappa jobbar imorgon och på fredag också, när dom inte är hemma blir det bara så att jag inte äter. Samtidigt är det skönt för när dom ber mig äta blir det mördarblicken och hot om att det inte bli ngt stall. Men det är bara tomma ord, jag får alltid åka iaf för dom vet att hon behöver motioneras och att jag är den ända som klarar av bon.
En sak är iaf säker, smal till sommaren kommer jag bli om det fortsätter så här. Vilket är bra, riktigt bra! ÄVen om jag vet hur det kommer bli. lillasystrarnas ledsna blickar, mamma och pappa som kollar på mig som om jag skulle gå sönder av en blick.
Varför är det så här? Halva mig vill inte det här (smal vill den så klart vara men på ett sunt sätt, ett lagom sätt) Medans den andra halvan strävar efter kroppen med ben så smala att det ser ut som armar, en mage så platt att den inte finns, en kropp som inte orkar någonting som ständigt plågas av en smärtande mage.
Vad håller jag på med? Det här är fel sätt!
Jag gör rätt, vad som helst för en smal kropp!
Orkar inte gör familjen ledsen och besviken!
Jag skiter i vad familjen säger, dom fattar inte!
Jag är två olika personer, det blir allt tydligare. Frågan är bara vem som vinner....
Jag fryser som om det vore - 30 grader här inne, jag är helt blå och har gåshud. Jag står upp vid datorn för att förbränna mer, jag vet inte ens vad jag skriver, allt blir osammanhängande. Jag är fan sjuk alltså.
Det värsta är att ingen kommer hända. Mamma och pappa jobbar imorgon och på fredag också, när dom inte är hemma blir det bara så att jag inte äter. Samtidigt är det skönt för när dom ber mig äta blir det mördarblicken och hot om att det inte bli ngt stall. Men det är bara tomma ord, jag får alltid åka iaf för dom vet att hon behöver motioneras och att jag är den ända som klarar av bon.
En sak är iaf säker, smal till sommaren kommer jag bli om det fortsätter så här. Vilket är bra, riktigt bra! ÄVen om jag vet hur det kommer bli. lillasystrarnas ledsna blickar, mamma och pappa som kollar på mig som om jag skulle gå sönder av en blick.
Varför är det så här? Halva mig vill inte det här (smal vill den så klart vara men på ett sunt sätt, ett lagom sätt) Medans den andra halvan strävar efter kroppen med ben så smala att det ser ut som armar, en mage så platt att den inte finns, en kropp som inte orkar någonting som ständigt plågas av en smärtande mage.
Vad håller jag på med? Det här är fel sätt!
Jag gör rätt, vad som helst för en smal kropp!
Orkar inte gör familjen ledsen och besviken!
Jag skiter i vad familjen säger, dom fattar inte!
Jag är två olika personer, det blir allt tydligare. Frågan är bara vem som vinner....
Kommentarer
Trackback
