Faaaaiiiilll
idag mår jag skit, idag vill jag bara dö. Snälla kom och döda mig jag orkar inte med det här!
Veckans mål: v. 18
- Promenera minst 1 gång om dagen 80 min
- Tors-Söndag max 200 kalorier
- Inte bråka med familjen
- Få hästen att vänja sig vid sitt nya stall och att "den" börjar lita på oss
Min blogg om framtiden
Hej och välkomna till min blogg! Jag kommer blogg om mina mål och framtidsplaner samt om min ätstörning. Jag kommer att vara anonym då jag inte vill att min familj ska behöva läsa.
Jag är som sagt en tjej på 16 år som har ätstörningar som började med en enkel bantning där det var 3 kilo som skulle bort. Jag har alltid varit kraftigt byggd men eftersom jag sportade inann jag började gå har det mesta dels varit muskler. Men som alla andra tjejer vill man ju vara lite slank också, och promenader och joggning ska ja hjälpa till med det. Och det var väl så det började. Sen har det bara blivit värre och värre. Från 3-4 dagar i veckan låg jag till sist på 2-3 pass om dagen 6 och ibland 7 dagar i veckan. Och om jag "vilade" en dag vart det ändå en extra sväng till bussen eller från bussen och hem. Från att ha ätit regelbundet frukost - lunch - mellanmål - middag slutade jag äta kolhydrater. Och viss mår man riktigt bra i början men efter ett tag känner man hur man knappt orkar stå upp. Jag både simmade 2 gånger i veckan, sprang 1 timme 3 dagar i veckan, gymmade 2 dagar i veckan och promenerade varje dag. Och i början gick allt bra jag gick ner från 50 kg till 47 men sen tänkte jag att jag trivdes så bra med min nya livsstil att jag helt enkelt fortsatte att göra på samma sätt bra det att jag ökade joggingrundan, ökade antalet simlängder, ökade vikterna på gymma samt magövningarna och promenadsträckan vart även den längre. I och med det började jag äta allt mindre.
En liten portion gröt till frukost, utan mjölk och sylt (usch!) Till lunch vart det lite gurka och tomat och sen direkt efter skolan var det motionera och sedan på kväll vart dt omelett runt 5 sen åt jag inget mer på hela dagen. Självklart var jag så jävla trött och jag började sluta umgås med mina vänner för antingen skulle jag ju träna eller så orkade jag helt enkelt inte. Sen började jag hoppa över skolan för min dagliga morgonpromenad och jag gick allt mindre till skolan vilket ledde till att jag var hemma själv stora delar av tiden. Och en dag så slog det mig att jag faktiskt ska ta sylt till gröten eftersom jag ändå hade sprungit i ca 1 timme och att det inte borde göra ngt. Men så fort jag satte mig framför tvn med läxböckerna fick jag dåligt samvete och mina ben orkade inte med en runda till så jag ställde mig framför toaletten och för första gången stoppade jag fingrarna i halsen...
Toaletten vart min bästa vän, så fort ingen var hemma var jag där med fingrarna i halsen. Det var lixom anledningen till att jag änns åt, eftersom jag visste att det snart skulle vara ute. Det var därför som jag unnade mig den där glassen och chocklad biten på fredagen, och lördagen, det skulle ändå snart ut. Tills slut gick det så långt med min frånvaro att det vart möte och när jag och mamma åkte hem därifrån brast det, jag betättade allt för henne om att jag kräktes och så. Mamma och papap hade såklart börjat förstå att ngt var fel, efter som jag på loppet av en månad gick från 47 till 42 kg. Mina kusiner sa en gång till mamma (dom jobbar på samma jobb) "Nu är hon äkclig small allstå, kan hon inte se det själv" Även mina syskons kompisar började fråga om jag inte såg det själv, och nej, det gör jag inte. En dag kom ett av mina systrar hem och berättade att dom hade fått en sjukdom dom skulle forska om, hon hade fått anorexia. "Du vet att du har all sympton utom ihop sjunket aniskte va?" Då kände jag ilskan komma nu var det bekräftat, jag var tjock. Jag stack iväg och simmade.
När jag kom hem satt pappa i köket och jag satte mig vid honom. HA hade tagit bort alla speglar i mitt rum, tagit bort låset från toaletterna och även låst ena toaletten. Jag kände hur oron spred sig vart fan skulle jag nu göra!? Det slutade med att jag gick ut, kan ni fatta, jag stog där ute i mörkret och med fingrarna i halsen. En gång satte jag mig även i förådet med en plastpåse! Fyfan. Ännu en gång kom min syster hem och sa att hon hade börjat gråtit i skolan idag när dom pratade om ätstörningar. (Hon är en jävligt tuff tjej, gråter aldrig och absolut inte i skolan) Det var då mamma och pappa fixade in mig på sjukhuset, inte inlagd utan bara få prata och så.(det är det strösta misstagen dom har gjort) Så sedan 8 dacember jag gått där och pratat, blivit bättre, blivit sämre, jävla skit sjukhus. Ibörjan gick det lätt att följa deras "råd" Jag kommer ihåg att vi skulle på julbord någon vecka efter det. Och för fösta gången hade jag en klänning på mig istället för stora mjukiskläder. När jag gick ut och skulle sätta mig i bilen sa min lillasyster och hennes kompis " Alltså du har så äcklig smala ben" Och jag kände hur jag bara ville krama om dom! Det är nog det snällaste hon någonsin sagt till mig. Sen iaf tappade jag totalt kontrollen på julbordet. Jag har alltid älskar allt som är sött, jag åt och jag åt, i princip bara godis. Efter ett tag tänkte jag smyga i väg till toaletten, men då vänder jag mig om och ser mina syskon komma efter. Jag vände mig om och skrek högt och tydligt "KAN NI BARA LÅTA MIG GÅ OCH SPY ELLER!?!" Då reste sig pappa upp och kom fram och gav mig en stor kram " lilal hjärtat du är så himla benig, så himla small, du behöver det här"
Jag kan inte med ord förklara för er hur mycket jag har sårat mamma och pappa. Det är det jag skäms mest över. Inte den gången jag satt på toaletten i skolan en hel dag för jag inte ville visa mig, inte för den gången läraren tvingade mig att ta av mig jackan udner provet och jag hade bra linne under så jag fick panik och sprang ut och grät, utan för att gånger mamma och pappa har haft gråten i halsen när dom bett mig att äta men jag har vägrat. Eller dom gånger jag har sagt att jag vart i skolan fast jag egentligen inte har det. Ni som läser det här och kanske vill banta eller så. Gör det på rätt sätt, ni vill inte gå igenom samma helvete som jag. Det är inte värt det, jo säger ni då, jag gör vad som helst för att bli small. Fine, gör det på rätt sätt och låt det ta lite tid istället så slipper ni svika era vänner och familj + att ni mår mycket bättre av det också. Så jag ber er, Låt det ta tid, gör det på rätt sätt. Det finns inga genvägar, tro mig.
Hur mår jag idag då? Idag mår jag allt sämre för varje dag. Trots att jag fått en häst igen som jag verkligen trodde skulle hjälpa mig ocg få mig på andra tankar. Men nej, det blir bara värre. Jag tvingas äta ännu mera mat och jag har självklart gått upp nu, jag vet inte till hur mycket men allt är bara skit. Jag tittar mig ständigt i speglarna och villa bara spy på mig själv. Varför kunde dom inte låta mig vara när jag vägde 42 och hjälåa mig att "hålla" vikten istället. Självklart förs¨år jag att dom vill att jag ska få tillbaka min mens, but guess what! Den har inte kommit tillbaka nu och kommer inte göra. Och jag har svurit att jag aldrig mera kommer gå till sjukhuset, det tänker jag inte. Jag tänker också "börja om" igen. Nu antar jag att ni tycker jag är helt störd, men grejen är att om jag inte har blivit frisk nu och tankarna inte har försvunnit kommer dom aldrig göra det och då kan jag lika gärna vara sjukt sjuk istället för lite sjuk. Juste, jag ska gå om 1:an i gymnasiet, kul! Nej men det ger mig en ny chans att komma igång. Varför skrev jag då denna blogg? För att jag inte kan prata med någon, jag skulle kunna prata med både mamma och pappa men jag vill att dom ska se mig glad ocg jag vill inte orsaka dom någon mera smärta. Så därför skriver jag ner allt här även om ingen läser så kommer JAG att må bättre av att skriva ner allt som händer runt mig här.
Så imorgon börjar jag, efter som alla är lediga kommer jag vara i stallet hela dagen och jag börjar dagen med en promenad med min kära häst i ca 80 min. Sen senare blir det en till promenad på 80 min. Tyvärr blir det inte met än så eftersom min häst inte orkar mer, iaf inte i mitt tempo xD Sen kommer ddet att bli så varje dag med 2 promenader i ca 1 timme, mamma och pappa håller ju fortfarande koll och därför kan jag inte över köra för då tvingar dom väl mig tillbaka till sjukan. Men jag älskar mina föräldrar, jag skulle dö för dom. Kan ni förklara för mig hur det då kommer sig att jag inte kan bli tjock för dom?
Jag är som sagt en tjej på 16 år som har ätstörningar som började med en enkel bantning där det var 3 kilo som skulle bort. Jag har alltid varit kraftigt byggd men eftersom jag sportade inann jag började gå har det mesta dels varit muskler. Men som alla andra tjejer vill man ju vara lite slank också, och promenader och joggning ska ja hjälpa till med det. Och det var väl så det började. Sen har det bara blivit värre och värre. Från 3-4 dagar i veckan låg jag till sist på 2-3 pass om dagen 6 och ibland 7 dagar i veckan. Och om jag "vilade" en dag vart det ändå en extra sväng till bussen eller från bussen och hem. Från att ha ätit regelbundet frukost - lunch - mellanmål - middag slutade jag äta kolhydrater. Och viss mår man riktigt bra i början men efter ett tag känner man hur man knappt orkar stå upp. Jag både simmade 2 gånger i veckan, sprang 1 timme 3 dagar i veckan, gymmade 2 dagar i veckan och promenerade varje dag. Och i början gick allt bra jag gick ner från 50 kg till 47 men sen tänkte jag att jag trivdes så bra med min nya livsstil att jag helt enkelt fortsatte att göra på samma sätt bra det att jag ökade joggingrundan, ökade antalet simlängder, ökade vikterna på gymma samt magövningarna och promenadsträckan vart även den längre. I och med det började jag äta allt mindre.
En liten portion gröt till frukost, utan mjölk och sylt (usch!) Till lunch vart det lite gurka och tomat och sen direkt efter skolan var det motionera och sedan på kväll vart dt omelett runt 5 sen åt jag inget mer på hela dagen. Självklart var jag så jävla trött och jag började sluta umgås med mina vänner för antingen skulle jag ju träna eller så orkade jag helt enkelt inte. Sen började jag hoppa över skolan för min dagliga morgonpromenad och jag gick allt mindre till skolan vilket ledde till att jag var hemma själv stora delar av tiden. Och en dag så slog det mig att jag faktiskt ska ta sylt till gröten eftersom jag ändå hade sprungit i ca 1 timme och att det inte borde göra ngt. Men så fort jag satte mig framför tvn med läxböckerna fick jag dåligt samvete och mina ben orkade inte med en runda till så jag ställde mig framför toaletten och för första gången stoppade jag fingrarna i halsen...
Toaletten vart min bästa vän, så fort ingen var hemma var jag där med fingrarna i halsen. Det var lixom anledningen till att jag änns åt, eftersom jag visste att det snart skulle vara ute. Det var därför som jag unnade mig den där glassen och chocklad biten på fredagen, och lördagen, det skulle ändå snart ut. Tills slut gick det så långt med min frånvaro att det vart möte och när jag och mamma åkte hem därifrån brast det, jag betättade allt för henne om att jag kräktes och så. Mamma och papap hade såklart börjat förstå att ngt var fel, efter som jag på loppet av en månad gick från 47 till 42 kg. Mina kusiner sa en gång till mamma (dom jobbar på samma jobb) "Nu är hon äkclig small allstå, kan hon inte se det själv" Även mina syskons kompisar började fråga om jag inte såg det själv, och nej, det gör jag inte. En dag kom ett av mina systrar hem och berättade att dom hade fått en sjukdom dom skulle forska om, hon hade fått anorexia. "Du vet att du har all sympton utom ihop sjunket aniskte va?" Då kände jag ilskan komma nu var det bekräftat, jag var tjock. Jag stack iväg och simmade.
När jag kom hem satt pappa i köket och jag satte mig vid honom. HA hade tagit bort alla speglar i mitt rum, tagit bort låset från toaletterna och även låst ena toaletten. Jag kände hur oron spred sig vart fan skulle jag nu göra!? Det slutade med att jag gick ut, kan ni fatta, jag stog där ute i mörkret och med fingrarna i halsen. En gång satte jag mig även i förådet med en plastpåse! Fyfan. Ännu en gång kom min syster hem och sa att hon hade börjat gråtit i skolan idag när dom pratade om ätstörningar. (Hon är en jävligt tuff tjej, gråter aldrig och absolut inte i skolan) Det var då mamma och pappa fixade in mig på sjukhuset, inte inlagd utan bara få prata och så.(det är det strösta misstagen dom har gjort) Så sedan 8 dacember jag gått där och pratat, blivit bättre, blivit sämre, jävla skit sjukhus. Ibörjan gick det lätt att följa deras "råd" Jag kommer ihåg att vi skulle på julbord någon vecka efter det. Och för fösta gången hade jag en klänning på mig istället för stora mjukiskläder. När jag gick ut och skulle sätta mig i bilen sa min lillasyster och hennes kompis " Alltså du har så äcklig smala ben" Och jag kände hur jag bara ville krama om dom! Det är nog det snällaste hon någonsin sagt till mig. Sen iaf tappade jag totalt kontrollen på julbordet. Jag har alltid älskar allt som är sött, jag åt och jag åt, i princip bara godis. Efter ett tag tänkte jag smyga i väg till toaletten, men då vänder jag mig om och ser mina syskon komma efter. Jag vände mig om och skrek högt och tydligt "KAN NI BARA LÅTA MIG GÅ OCH SPY ELLER!?!" Då reste sig pappa upp och kom fram och gav mig en stor kram " lilal hjärtat du är så himla benig, så himla small, du behöver det här"
Jag kan inte med ord förklara för er hur mycket jag har sårat mamma och pappa. Det är det jag skäms mest över. Inte den gången jag satt på toaletten i skolan en hel dag för jag inte ville visa mig, inte för den gången läraren tvingade mig att ta av mig jackan udner provet och jag hade bra linne under så jag fick panik och sprang ut och grät, utan för att gånger mamma och pappa har haft gråten i halsen när dom bett mig att äta men jag har vägrat. Eller dom gånger jag har sagt att jag vart i skolan fast jag egentligen inte har det. Ni som läser det här och kanske vill banta eller så. Gör det på rätt sätt, ni vill inte gå igenom samma helvete som jag. Det är inte värt det, jo säger ni då, jag gör vad som helst för att bli small. Fine, gör det på rätt sätt och låt det ta lite tid istället så slipper ni svika era vänner och familj + att ni mår mycket bättre av det också. Så jag ber er, Låt det ta tid, gör det på rätt sätt. Det finns inga genvägar, tro mig.
Hur mår jag idag då? Idag mår jag allt sämre för varje dag. Trots att jag fått en häst igen som jag verkligen trodde skulle hjälpa mig ocg få mig på andra tankar. Men nej, det blir bara värre. Jag tvingas äta ännu mera mat och jag har självklart gått upp nu, jag vet inte till hur mycket men allt är bara skit. Jag tittar mig ständigt i speglarna och villa bara spy på mig själv. Varför kunde dom inte låta mig vara när jag vägde 42 och hjälåa mig att "hålla" vikten istället. Självklart förs¨år jag att dom vill att jag ska få tillbaka min mens, but guess what! Den har inte kommit tillbaka nu och kommer inte göra. Och jag har svurit att jag aldrig mera kommer gå till sjukhuset, det tänker jag inte. Jag tänker också "börja om" igen. Nu antar jag att ni tycker jag är helt störd, men grejen är att om jag inte har blivit frisk nu och tankarna inte har försvunnit kommer dom aldrig göra det och då kan jag lika gärna vara sjukt sjuk istället för lite sjuk. Juste, jag ska gå om 1:an i gymnasiet, kul! Nej men det ger mig en ny chans att komma igång. Varför skrev jag då denna blogg? För att jag inte kan prata med någon, jag skulle kunna prata med både mamma och pappa men jag vill att dom ska se mig glad ocg jag vill inte orsaka dom någon mera smärta. Så därför skriver jag ner allt här även om ingen läser så kommer JAG att må bättre av att skriva ner allt som händer runt mig här.
Så imorgon börjar jag, efter som alla är lediga kommer jag vara i stallet hela dagen och jag börjar dagen med en promenad med min kära häst i ca 80 min. Sen senare blir det en till promenad på 80 min. Tyvärr blir det inte met än så eftersom min häst inte orkar mer, iaf inte i mitt tempo xD Sen kommer ddet att bli så varje dag med 2 promenader i ca 1 timme, mamma och pappa håller ju fortfarande koll och därför kan jag inte över köra för då tvingar dom väl mig tillbaka till sjukan. Men jag älskar mina föräldrar, jag skulle dö för dom. Kan ni förklara för mig hur det då kommer sig att jag inte kan bli tjock för dom?
